Lucka 13 – Premisser: Låt något än en människa vara huvudkaraktären i din text. Max 500 ord.
Mitt vinnande bidrag:
Allt började med att taklampan tändes och Stor-Sofie med stånk och stön ramlade in med blöta regnkläder och leriga skor. Hon var morgontrött men vägrade erkänna det utan hade lagt till en slags enerverande hurtig attityd och lät munnen gå för att hålla sig alert.
”Å huja, å hejsan, så var vi här igen!” sa hon och lade en fuktig Konsumpåse rakt på mig.
I den ligger alltid tre matlådor i plast – en med lunchmat och två med mellanmålssnacks. Genast insåg hon sitt misstag och flyttade påsen till skrivbordet.
”Oh, förlåt mig!” skrattade hon och strök med vänlig hand bort vätan från mitt yttertyg.
Sedan klädde hon av sig och ropade till sin kollega i rummet intill att det är ett förfärligt väder vi har och fy vad synd det är om alla som måste jobba utomhus idag. Kollegan mumlade till svar. Hon orkar inte alltid svara. Stor-Sofie slog på datorn och ställde in skrivbordsstolen. Många missnöjda suckar hördes. Hon avskydde alla slags tekniska inställningar. Det brukar sluta med att hon river fram anteckningsblock och sätter sig hos mig i fåtöljen istället. Det gör inget att jag blir lite tillplattad. Nästa person som slår sig ned trycker till mig på annat vis och i slutändan är jag mig själv igen.
Hmm… hur ska jag beskriva mig när jag är mig själv? Jag är turkos till färgen. Vissa säger blå, andra grön men själv kallar jag mig turkos. Jag har fortfarande relativ fast form men tyget börjar bli slitet och visar tendenser åt randigt. Man skulle behöva tvätta mig, så är det. Jag bor på en samtalsmottagning, i första fåtöljen till vänster om dörren. Stor-Sofie träffar jag mest, men varje dag kommer nya rumpor som gnuggar in sig mot mig. Alla gör olika och jag ska berätta hur.
Första sittaren idag hette Tomaz och han har varit här förut. Han bankade på mig tre gånger för att göra en skåra och så mulade han in sig och började genast prata med Stor-Sofie som i sin tur hummade och skrev och kommenterade här och där. Efter fikarasten kom en förstagångsbesökare. Det var en späd tonåringsflicka som lyfte upp mig och kramade mig under hela samtalet. Jag blev alldeles varm och knölig. Efteråt måste Stor-Sofie puffa till mig innan nästa kommer. Det var Marie-Veronique som kommer varje torsdag. Tyvärr är hon sorten som helt sonika lägger undan mig. Det gjorde mig ingenting för Marie-Veronique hade en enorm handväska och ett par vantar nedpressade intill sig så jag kunde lika gärna ligga allena på golvet och vänta.
Medan Stor-Sofie åt lunch kom Siv som är lokalvårdare och då hände dagens överraskning. Hon vände först upp och ned på mig och skakade av mig dammet. Det gav henne en förfärlig hosta och hon nös fyra gånger i rad. Hon såg arg ut och såg sig omkring för att förvissa sig om att hon var ensam i rummet – och vips var jag nerstoppad i en svart sopsäck och på väg mot nya äventyr. Tjoho!