Så fort jag kunde läsa började jag skriva. Jag vet inte när jag knäckte läskoden, men jag har ett minne av att jag gjorde en saga på skrivmaskin med min kusin Rosanna. Vi var då runt sju år gamla. Vi turades om att knattra på skrivmaskinen och rita bilder. Sedan häftade vi ihop det och vips – hade vi vår egen bok!
Min familj skaffade PC tidigt, och jag hittade genast ordbehandlaren och plitade ner massvis av första kapitel som jag sedan sparade på disketter och aldrig slutförde.
Men våren 1999 skrev jag ihop min första saga med början, mitt och slut. Uppdraget att illustrera omslaget gav jag min kompis Lotta. Jag var väldigt stolt över mitt verk. Ni kan läsa den nedan, och nej, jag har inte rättat en stavelse, både grammatik och stavning är original. Varsågod: ”Hannes och Vera”, av Hanna 11 år.
En pojke som heter Hannes längtade efter att få gå på fri hand. Åka buss eller tåg var han ville och äta på restaurang alldeles själv. Men eftersom han bodde i stan tyckte hans mamma och pappa att han var för liten ens för att gå på gatorna själv.
– Du är ju bara sju år gammal, sa de när han frågade.
En dag när han satt vid fönstret en helt vanlig lördag och såg ut kom han på en idé! Han skulle gå ut på stan själv, och mamma och pappa skulle inte märka det för mamma var i tvättstugan och hon hade med sig Pia och Patric som var Hannes två-åriga småsyskon. Och pappa var och tvättade bilen. Hannes gick ut i hallen, tog ner jackan från hängaren och knöt sina sko- snören. Sedan satte han på sig sin keps bakåt så att han såg ut som en buspojke. Sedan gick han ut.
När han kom ut på gatan bestämde han sig för att gå till sin farbrors affär ” Jönssons telefoner” som låg ett stycke ifrån Hannes lägenhet.
– Hej Hannes, sa farbror när Hannes kom in i affären. Hur mår du idag då?
– Bra, svarade Hannes.
– Vad ska du göra här då, undrade farbror. Ska du ha en telefon?
– Nej, sa Hannes.
– Men vad ska du göra här? Sa mamma att du skulle vänta här? Hannes, sa hon de?
– Eh, hur menar du?
– Skulle mamma din handla och du skulle vara här?
– Eee…ja!
– Jaha, sa farbror och nickade. Sedan vände han sig om för det kom en kund.
Hannes gick om kring och tittade på telefonerna. Det fanns många olika slags telefoner. Efter en stund tröttnade Hannes.
– Hej då, farbror! ropade han och vinkade.
– Hej då, ropade farbror. Sedan vände han sig om till en kund.
450 kronor tack!
Efter besöket hos farbror tröttnade Hannes på affärer. Han ville åka tåg men tyvärr kom det inget tåg. Det kom en buss istället.
– Det nöjer jag mig med, tänkte han för sig själv. Då kom han på att han inte hade några pengar. Det ordnar sig tänkte han. Jag som är så liten kan ju smita bakom en lagom tjock tant.
Det gick bra, han satte sig näst längst bak och efter fem hållplatser gick han av för han såg en tunnelbana station som han först tyckte var en tågstation. Ja, tänkte han och slog näven i den andra. Äntligen ska jag åka tåg. Han hade bara åkt tåg två gånger tidigare. Första gången var när han var tre år och andra var för två år sen. Det hade inte blivit så många resor nu när tvillingarna föds.
Det gick bäst på tunnelbanan. Då behövde han bara huka med huvudet så var han på perrongen. Det kom olika tunnelbanor hela tiden.
När Hannes stod där och väntade på en tunnelbana ( han hade ingen speciell, han ville bara åka) så hörde han ett snyftande bakom sig. Och när han vände sig om satt en liten flicka där och grät.
– Vad är det, undrade Hannes. Har du tappat bort din mamma eller?
– Nej, snyftade hon. Jag är bara arg!
– Nej, du grinar ju!
– Ja, men jag är arg. Arg på min stora-syster.
– Varför det, då?
– Hon är min barnvakt medan min mamma är på sjukhuset hos min farmor!
– Det är ju inget och vara sur på?
– Det är det visst, för jag får inte som jag vill!
– Inte jag heller! Jag får inte som jag vill, men jag är inte sur heller. Förresten, jag heter…
– Där kommer hon, avbröt flickan och pekade bort mot en äng på andra sidan perrongen.
– Var? Äsch, följ med mig! sa Hannes snabbt och tog tag i flickans jacka och drog med henne mot en tunnelbana som just skulle börja åka. Han slängde henne på en vagn, just som den skulle börja åka.
– Släpp mig! fräste flickan och ville hoppa av.
– Nej, sa Hannes strängt. Nu är du på, för du ville ju komma bort. I alla fall tyckte jag du ville det.
– Åå, din dumming, sa flickan och vände bort sitt ansikte. Fattar du inte vad du har gjort?
– Nä, vad då?
– Äsch, jag bara babblade, log hon, men plötsligt for hon upp och slängde sina armar om Hannes.
– Åå, min hjälte ! Tack snälla, snälla du!
– Ee, det finns flera folk här, ser du! sa han försiktigt och såg sig om i vagnen. Ee, kan du, kan du släppa mig? Det är lite pi… pinsamt!
– Ee, visst!
– Tack, svarade Hannes. Ojdå, vi har glömt att säja vad vi heter! Jag heter Hannes och jag är snart 8år.
– Jag är också åtta år gammal och jag heter Vera.
– Jaha, svarade Hannes och sedan pratade de och skrattade så mycket och högt att en vuxen sa åt dem att de skulle vara lite tystare!
När de åkt länge hoppade de av och gick en stund. De gick förbi en mataffär, men då stannade Vera.
– Jag är hungrig, Hannes. Jag har inte fått i mig nån mat, för hemma äter vi klockan halv två.
– Men klockan är ju …Hannes såg på sin armbands klocka som han fått av sin pappa på sin födelsedag nu när han kunde klockan så bra. Klockan visade halv ett.
– Hur mycket är klockan, undrade Vera.
– Klockan är halv ett tror jag.
– Jaha, men jag är ju hungrig ändå. Vänta här!
– Varför då, undrade Hannes.
– Jag har fått en idé! Vänta nu här så springer vi när jag kommer! Okej?
– Ja, men varför?
– Gör som jag säger!
– Jadå, sa Hannes och såg på när Vera gick in i affären.
Det gick fort, Vera kom efter 5 minuter för Hannes tog tid på henne. Mycket fortare än när mamma är i affären, tänkte han.
– Skynda dig, ropade Vera åt honom när hon kom ut. Vi måste kuta nu! Kom.
– Ja, svarade Hannes och så sprang de iväg. De sprang över en väg så att en bil fick tvärstanna och de sprang tills Hannes fick håll. Då hoppade de över ett litet stängsel och landade på gräs. Små lena strån stack upp ur den hårda marken. Det fanns också en sten plus lite småsten.
– Titta på gräs-stråna, Vera, sa Hannes och log.
– Titta istället på vad jag skaffat, sa Vera.
– Vad då, frågade Hannes och vände sig om och såg på vad Vera höll fram.
– Litet köttbullspaket, fem festisar och två kycklings-klubbor. Gott va?
– Jag visste inte att du hade pengar, sa Hannes.
– Äsch, sa Vera. Jag snodde det.
– Är du inte riktigt klok, Vera? Så får man inte göra. Polisen kommer ju då! Vi kanske kommer i finkan.
– Äsch, du skvallrar väl inte? Vi är ju kompisar.
– Ja, men…
– Strunt i det, ät nu istället. Ta en festis och en kycklings-klubba så spar vi köttbullarna!
– Okej, sa Hannes också åt de, men sen ville de vila lite. Lite senare när Vera låg och sov på marken blev Hannes mer hungrig. En klubba och festis blir man inte mätt på. Han tog tag i köttbullspaketet och skulle öppna det märkte han att det redan var öppnat.
– Vera, Vera vakna, viskade Hannes och ruskade henne. Någon har öppnat vårt paket med köttbullarna. Vakna!
– Vad är det? frågade Vera sömnigt och gäspade.
– Paketet med köttbullarna är öppnat!
– Jaså, det var jag, sa Vera och fnittrade. Jag var hungrig och då när du sov öppnade jag det och tog tre köttbullar. Men vi kan dela på dem, för jag är fortfarande hungrig!
– Hallå där, sa plötsligt en röst bakom dem. Vilka är ni då?
– Vi… vi är… vi heter Hannes och Vera, sa Hannes och såg på mannen som var polis.
– Jaså, då är ni dem här då, sade polisen och visade två foton på dem. Det ena var på Hannes och det ena på Vera.
– Ja, svarade Hannes och nickade. Vera gjorde ingenting utan satt bara och darrade.
– Följ med mig då, sade polisen och tog Veras hand i sin högra hand och Hannes i sin vänstra och gick ner till en polisbil som stod parkerad. I bilen satt en kvinna som också var polis. Så körde de hem. Först till Vera för hon bodde närmast. Vera satt och grät hela tiden fast när de stannade utanför hennes hus rusade hon ut innan bilen knappt hunnit stanna.
– Mamma, skrek hon. Mamma, åå mamma!
– Men Vera, sa hennes mamma och lyfte upp henne. Så här får du inte göra! Fattar du inte vad jag blev orolig ?!
– Mamma, började Vera men blev avbruten av hennes mamma.
– Vera, det är går inte för sig! Du är redan 8 år !
– De fanns vid Konsum vid Valbergagatan, sa den kvinnliga polisen som kom ut ur bilen.
– De, upprepade Veras mamma förvånat.
– Ja, sa polisen. Hon var med en pojke också!
– Jaså, sa mamman.
– Vera! skrek plötsligt en ung tjej i 15-årsåldern. Vad håller du på med? Varför sprang du iväg? Är du knäpp eller?
Hannes förstod att tjejen var Veras storasyster.
Poliserna, mamman och systern pratade en liten, liten stund sedan sa poliserna hej då och gick till bilen. Polis- mannen satte sig fram och polis -kvinnan bak bredvid Hannes. Polis- mannen startade motorn.
– Bältena på! sa han.
– Bältena är på, Danne! svarade polis- kvinnan.
Så körde de iväg mot Hannes lägenhet. Efter elva minuter såg Hannes tant Lind, som bodde granne med honom.
– Stanna! ropade han åt polis- mannen. Stanna genast! Jag känner den där tanten.
– Varför ? undrade polis- mannen, men saktade ändå ner. Hannes slog upp bildörren och polis- kvinnan gav till ett skrik.
– Stopp!
Hannes rusade ut till tant Lind.
– Du store tid! utbrast tant Lind förvånat. Kommer du i polis- bil hem?!
Polis- kvinnan skyndade ut till Hannes.
– Det där kunde gått illa, bannade hon. Bilen hade inte stannat när du drämde upp dörren!
– Mamma, ropade Hannes och sprang emot sin mamma som kom gående på gatan.
– Älskling, sa hon och kramade om honom. Gud vet hur jag har letat! Jag var så orolig, du kan inte gissa.
Så berättade poliserna var de hittade dem, men Hannes berättade inte om att Vera stulit mat !
S n i p p
s n a p p
s l u t
Hanna Eriksson
13 maj 1997